Den Gyllene Regeln

Ordet bemötande har alltid varit något som genomsyrat det svenska samhället. Ända sedan barnsben har föräldrar försökt lära en vikten av ett gott uppförande och att det på något sätt skulle vara en av nycklarna till frihet, framgång och ömsesidig respekt.

Detta uttryck kommer man senare i kontakt med under första skoltiden, dock i en mer koncentrerad form. Vi minns väll alla den gyllene regeln?”Det som du vill att andra skall göra för dig, skall du också göra för andra.”

Syftet med denna regel, antar jag är för att skapa det nya samhällets mönstermedborgare. Likt de flesta andra följde och levde jag efter dessa ord, i hopp om att skapa ett bättre samhälle och samtidigt få min egna lilla guldstjärna av läraren *host*

Hursomhelst, när man vuxit upp och hamnat utanför lågstadieskolans trygga tillvaro så upptäckte jag snart att verkligheten är en annan, dvs när det gäller bemötande av och mellan andra människor.

Självklart är jag inte världens gullgosse. Har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli det, att påstå något sådant vore som att säga att en präst aldrig har syndat.
Själv tror jag att varje enskild människa har sin egen värdegrund, som hon eller han vill och måste följa. Man ska inte heller vara rädd för att göra fel, om du är det, hur vet du då när du gör rätt?

Hur skulle du som läsare tex reagera om jag nu berättade att jag är CP och sitter rullstol? Hade du läst den här texten med andra ögon, om du hade vetat vem eller vad jag var, i början av texten? Om du nu, efter att ha läst klart får syn på mig framför dig, hur skulle du se på mig då?Skulle vi ha friheten att tala med varandra öppet, och känna ömsesidig respekt?Kom ihåg att du måste våga göra fel, så att det till slut kan bli rätt.Första steget är enkelt. Du behöver bara säga ”hej!”


Sonny Persson
Cp-Trottoaren